Den 12 juni slutade Linus 1a klass. Nu blir det inte bara nytt klassrum utan även en ny lärare eftersom klassföreståndaren ( som egentligen skulle följa klassen i åk 1-3 valt gått i pension) ny avdelning på fritids. 

Det är spännande och roligt att se hur han växer, han har alltid varit lite underfundig och ganska smart, men det märks mer och mer. Beror kanske på att han är ensamt barn i familjen, vi pratar mer vuxet med honom och han hänger mycket med i vuxenpratet. 

Dessutom eftersom pappa är permitterad så slipper man gå till fritids när mamma jobbar, man kan vara hemma med pappa och bada i poolen, kanske åka och bada i Furuboda eller leka med kompisar. Det ska vara gott att ha sommarlov, de ska inte behöva tillbringa dagar på fritids om man kan undvika det. Eftersom min mamma var hemmafru så var vi alltid hemma på loven, dessutom var vi många syskon, har alltid haft mycket djur och bara några kilometer till stranden så våra sommarlov har inte varit tråkiga på något sätt. 

Men dagens barn har ofta inte den lyxen. Fast man får vända på det också, många behöver ha fritids för att träffa kompisar och kanske ha det lite extra roligt med utflykter och bad, som föräldrarna inte kan ge. Många barn i dag har enda tryggheten i skolan, på fritids och en otrygg hemmasituation, helst nu när många är permitterade och kanske tar till sprit i större utsträckning. 

Nu när man inte får resa så mycket (och sunt förnuft borde få folk att förstå hur viktigt det är att vi inte flänger runt en massa i dessa tider) så har vi valt att inte göra några större grejor på semestern. Förra året tog vi några dagar i Danmark med Legoland. I år hade vi ändå tänkt stanna hemma och bara ta några små utfärder. Hade planerat lite museum och kanske någon skärgårdsbåt och det ska man kanske kunna ordna i år i alla fall. Annars får det vara sol och bad hemma , och lite mete på kvällarna.

Måste försöka komma ihåg att ladda upp bidler på alla kaninbebisar. Det är bebisar överallt i kaningården och då har vi ändå inte parat alla honor. Jag har 3 honor oparade: Babsan som gick tom förra året och enda försöket i år, och troligen är hon för gammal för fler kullar, äggen tagit slut. Kamomill är inte heller parad, men tänker att hon kan stå över till nästa år, hon är ju bara 1 år. Och Minna fick 1 kull i augusti, hon kan vänta tills nästa år också.

Eftersom man ändå inte kan ställa ut så är det inte så stor mening att para på för mycket. Man ska ha plats och tid till bebisarna också, man kan inte hur gärna man än vill ibland spara alla ungar, och vita rödögda kaninbebisar är inte det lättaste att sälja till kelkaniner, inte när de kommer att väga runt 4 kg som vuxna. 

Och så har det ju blivit lite i mina rexkullar också: Enya har 6, Matilda har 6, Hennypenny fick 9, Lycka 4 och Hester 2. 

Jag behöver dessutom jobba med att få in kortare pälsar så jag vet ärligt inte vilka soms ka få stanna kvar i kaningården.

Mamma har 3 kullar, nej egentligen 4 kullar New Zealand Red: En hona fick 6 st, tyvärr inte lämpade till utställning, och eftersom hon även förra året lämnade dåliga utställningskaniner så ska hon få flytta hem till någon som inte avlar för utställning. En hona fick 4 st, fina välväxta, en hona har 4 bebisar som bara är 1 vecka gamla och 1 hona fick 4, men åt upp 2, en låg död så den sista räddades ut till Hester, som sa ja tack, ge mig mat så får bebisen flytta in till mina knoddar. 

Linda har bara parat 4 honor i år: Compass fick 9, skötte dem inte så de blev uppdelade på 2 andra honor, men ena gänget klarade sig inte, det var för stor skillnad på storleken mellan Compass blå och NZR honans röda. Några lades in till en riskaka (Rhinsk Scheck) och de verkar klara sig hos henne. En har 5 stycken, där vi vid födslen gallrade bort ytterligare 6 st. 

Kärt barn har många namn. Nu i dessa tider får man tänka till lite när man inte träffas så ofta.

igår hade vi coronafika med farmor och farfar, ute vid trädgårdsbordet. Linus var så glad att han visste knappt vad han skulle göra. I söndags när vi cyklade hem till deras hus bröt han nästan i hop i tårar för att de inte var hemma, och igår var det massor han ville visa upp. Det blev lite badat i poolen för att visa kanonkula osv.

För 1 ½  vecka sedan hade vi coronafika på Kaninholmen i Sölvesborg, med Malin och Anton. De bor på särskilt boende som förbjudit att de boende får besöka sina familjer, men det går bra att åka dit och träffa dem på uteplatserna eller bakom plexiglasskärm. Vi valde att träffas på neutral mark, det vill säga vi gick över Ljungavikenbron till Kaninholmen och träffades där. 

Malin höll på att börja gråta av glädje när hon såg att även moster Emelie var där med sin familj.

corona suck big time!! Jag hoppas det snart är över.

Ny har alla mina parade rexhonor fått sina ungar, 5 stycken honor.

Först ut var Enya som parades med Sixten och har 6 stycken ungar.

(CH Berntsson's Enya, 95,5p efter Jussi och Berntsson's Babsan, 95,5p. Sixten import, aldrig ställd i Sverige)

Sedan var det Hester som fick 4 stycken med Kastrup.

(CH Berntsson's Hester, 95,5p efter Berntsson's Drömgrabben 95,5p och Berntsson's Hennypenny, 95p. Kastrup import, 95p)

Milda Matilda har 6 stycken efter Valle Valross.

(Milda Matilda import, 95p. CH Berntsson's Valle Valross, yngre helbror till Enya, 95p)

Hennypenny har 9(!!!!) stycken efter Sixten.

(Berntsson's Hennypenny 95p efter CH Berntsson's D CHarlie 95,5p och Berntsson's Hedda, 95p. Sixten import)

Lycka har 4 stycken efter Kastrup.

(Berntsson's Lycka, 2'95p efter CH Berntsson's D CHarlie 95,5p och Milda Matilda, import 95p. Kastrup import 95p)

Wiii! Härligt! Kan ju hoppas att det kan bli någon att spara :)

Japp, såg på tv igår att det fanns risk för nattfrost så jag bar in mina pelargoner i garaget och tur var väl det! Steg upp halv sex i dag och då var det -1,6 grader här. 

Min Afrikanska lilja har överlevt vintern så jag hoppas att den klarade sig i natt. 

Och just nu på TV4 så hotar de med snö även i södra Sverige.  Brrrr!

Konstigt ordspråk egentligen. Hur trött är ett as? Är aset ett dött djur så borde det ju inte känna trötthet längre?

Jaja, trött är jag i alla fall. I fredags cyklade vi med Linus till skolan då det var kanonfint väder, om inte så varmt ännu men med teperatur som lovades gå upp runt 20 grader under dagen, och Linus skulle ha skoljogg under dagen. Sedan fortsatte vi på cykelvägen ut mot Näsum, tänkte att vi skulle cykla 1 h ut och se hur långt vi kom.

Vi kom ut till Skånes längsta järnvägstunnel (tror jag) vid Barnakälla i Näsum. Sedan vände vi hemåt igen.

Vädret var härligt, men vägen var ganska backig, och vi hade uppförsbacke de sista kilometrarna mot tunneln, och därmed uppförsbacke nästan hela vägen hemåt efter den stigningen.

3 mil på 2 h blev resultatet och jag var ganska mör i benen och i rumpan. Sedan var det bara att cykla till skolan och hämta Linus ett par timmar senare.

I lördags var det tipsrunda på Olofströms Ridklubb. 20kr om man gick och 100kr om man lånade häst och red den. Klara och Linus skulle rida och Linda, jag, mamma och Markus gick. Linda ledde Klara på ena hästen, en stor brun vid namn Rambo, som användes i handikappridningen. Dock var Rambo ett matvrak och skrämde Klara ganska rejält i början så det tog ett tag innan hennes skräck släppte men sedan njöt hon också. Han skull smaka på allt grönt runt om oss, och rycket när han gör ett försök skrämmer skiten ur den ovane direkt.

Linus fick en annan Stallonehäst vid namn Rocky. En svartvit skäck importerad från Irland. Troligen Tinker med enormt hov och benskägg, gick nästan från knäna och ner. Snäll men ville inte stå stilla så en gång slängde han till med huvudet för att få igång oss och jag damp med rumpan ner på en sten som så påpassligt stod vid stigen och var beklädd med mjuk mossa.

Den gula ridstigen var ungefär 2,4 km lång men med mycket varierande terräng, upp och ner, över stock och sten. Vi som gick var genomsvetta när vi kom tillbaka till ridskolan.

Vi fick ta in hästarna och borsta av dem. Klaras Rambo skulle inte ut mer så han fick stanna i sin box och de fick hänga in hans sadel och träns igen. Rocky skulle ut igen så vi fick lägga hans sadel och träns utanför boxen.

Sedan var det utslagsfråga, en burk med sömmar, hur mågna trodde vi att det var?

Innan vi åkte vidare tog vi en fika som klubben bjöd på i form av saft/kaffe och kanelbulle.

Igår tog vi cyklarna och cyklade 1 mil. Imponerad av Linus som hänger på. Han var inte med i fredags men målet är att han ska med längre sträckor också, vi ska sikta på att kunna cykla ner till mamma i Agerum tidsnog.

Natten mellan i går och i dag var illa, han frös, fanns ingen pyjamas som passade, de var för vida runt magen, han hade tandkrämsfläck på underställsbyxorna, han var inte trött, kunde inte sova och så vidare. Så han fick komma in till mig. Men han trängs och buffas och är varm, så när Markus kom upp vid halvett-tiden bad jag honom bära in Linus i sin säng. Behövdes inte för Linus vaknade och gick själv, men min sömn blev mer störd än vanligt så efter denna helgen och natten är jag trött som ett as.

Egentligen tycker jag att det är allt man hör om, corona, corona, corona. Men samtidigt verkar det inte som om alla hör det tillräckligt, eller går det helt enkelt inte in i deras tjocka skallar hur allvarlig sjukdomen är.

"Inte värre än en vanlig influensa" är det många som kläcker, även jag den första tiden. Man trodde ju på all gödsel som Folkhälsomyndigheten kläckt ur sig. 

Men nu, allt efter hur det utvecklas så har jag insett allvaret. Man kan inte jämföra det med en vanlig säsongsinfluensa då detta är en ny influensa som vi inte sett innan, inte har något vaccin mot och inte vet hur vi ska hejda eller få att spridas mindre. 

Den slår inte bara mot äldre som FHM försökt ituta oss, utan den slår mot ALLA, oavsett ålder, och oavsett om du tillhör en känd riskgrupp eller inte.

Nu höjs det röster mot att allt är nedstängt. Inga kaninutställningar, inga hundutställningar, inga premieringar eller tävlingar inom ridsporten (eller i alla fall i väldigt liten skala). Men världen går inte under för att vi inte kan göra det vi är vana vid, det finns ett liv efter corona, vi får helt enkelt avvakta. Och klarar vi inte att låta detta året bero i tävlingsformerna, ja då är oddsen att vi skulle fortsätta med våra hobbies utan corona väldigt liten. 

Jag klagar inte på att alla utställningar för kaninerna är inställda. Nej, nu är det avelssäsong, pälsarna inte de bästa och därmed inga större poäng på kaninerna ändå om vi skulle åkt ut på utställningar. 

Inga kort på avelsdjur, men hallå låt det bli en lucka då, eller försök få ett kort till hösten eller nästa år, som du kan stambokföra på. Jag tar alltid kullar på våren och ställer hela hösten/vintern på de utställningar jag vill, så mina har kort. Och jag har inga avelsdjur som inte är stambokförda så jag kan tåla en lucka. Det är framförhållning oavsett pandemi eller inte som gäller.

Vad jag tycker är värre är att vi inte kan umgås som vanligt, Linus kan inte ha sin farmor-dag, vi kan inte simma eller gymma. Men det finns en underbar natur utanför dörrarna där vi kan promenera eller cykla, Olofströms kommun blev vald till årets Friluftskommun 2018 så vi har gott om vägar, leder, promenadsråk att utforska, vi har telefon och kan både ringa eller skypa.

Det gäller bara att hålla ut, men framför allt inte glömma. Det kommer att bli bättre.

Från och med 2020-05-01 är jag numera fast anställd på Region Blekinge.   

Min tjänst var ett vikariat i ett projekt från början, sedan blev mottagningen en fast del av Region Blekinge men min anställning ändrades inte utan fortsatte som vikariat. 

Men nu, nu är den fast anställning. 

Jag trivs väldigt bra, och arbetar mina 50 %. Är osäker på om jag någonsin skulle klara av mer än 50 %. Jag kommer att sluta som fattigpensionär men längre dagar fler dagar i veckan är inget för mig. Jag är uttröttad när jag kommer hem ändå, på grund av fibromyalgi, psoriasisartrit, eventuell artros, förskjutningar i nacken. Och fibromyalgin har så många delar, jag hinner inte med mer utan att bli hjärntrött.