Och jag går in i 6e månaden... Bara tre månader kvar nu. Jösses!

Vart har tiden tagit vägen? Tycker inte att det är så länge sedan jag plussade på stickan.

Fått en del kommentarer om att jag inte blivit så stor - än får jag kanske tillägga. Nej det stämmer. Har inte gått upp så mycket egentligen, men det är väl rätt bra? Mindre att gå ner om jag håller låg profil sista resan också. MEN samtidigt börjar då tankarna, är bebisen också liten då? Växer den som den ska? Enligt Vårdguiden.se ska den väga ungefär 800g nu. Inte mycket och ändå skulle det finnas chans att h*n klarar sig om jag skulle föda nu.

Ska till MVC på tisdag så då får vi se vad Kerstin säger när hon mätt och kollat.

Idag har jag en tshirt på mig som jag haft hela tiden innan fröet ens blev ett frö. Och den passar fortfarande. Okej, den sitter åt liite men ingen risk för Falo här inte! Dessutom sitter den mest åt vid brösten, och där tror jag knappast någon klagar precis   

Tänker ta upp det där med mammagrupper också, jag vill vara delaktig i en sådan. Visst, det här med barn är inget nytt för mig trots att detta är min debut som mamma. Men jag har mer eller mindre agerat extra mamma åt syskon och syskonbarn sedan det året Ida och Emma föddes.  Har varit med om det mesta från epilepsi till blodvite på grund av att de ramlat. Blöjbyte,, badning, nattning, matning (med NAPPFLASKA då) etc.

Tre månader kvar... vågar man börja inhandla saker nu då? Sett en fin barnvagn på blocket, billig, välbevarad och med mycket delar. Men tyckt att det varit för tidigt.

Allt jag har till mitt frö just nu är ett skötbord, två paket blöjor (ja, jag vet, det var väl lite väl tidigt, men de var på rea superbilligt) en body (gratis från KappAhl) och en tröja i lite större storlek från Linda. Men jag vet att jag kan alltid låna kläder från Ida och Emelie om det skulle ske för tidigt.

Och både den inneboende och jag mår okej. Tydligen var min foglossning inte så allvarlig. Jaja...

Blodvärde 127, hon ville egentligen att jag skulle byta till Neferix (?) men så länge jag klarar mig på mina Hemofer så byter jag inte. Har alltid haft problem med trög mage, men nu, när det ska vara risk för förstoppning, så sköter sig min exemplariskt.

Vikt 81,9, vilket betyder 2 kg plus sedan i september, helt okej enligt henne. Och jag som var orolig för att jag skulle ha gått upp för mycket. Där ser man. Då hade jag ju ioch för sig inte vägt mig, bara räknat hur kläderna sitter åt.

Blodtryck 120/85, jäkla skillnad mot de 147/82 jag hade i september.

Hjärtljuden helt okej, och en liten box eller karatespark mot mikrofonen bara för den goda sakens skull. Mitt frö sköter sig   

Men hon ville haft blodprover som jag inte kunde lämna... när man tar ämnesomsättningsprovet så ska man vara på fastande mage och inte tagit tabletterna, så i morgon ska jag in igen vid 9 och lämna dom.

Nästa träff den 3 januari, då ska fröets storlek mätas.

Nya erfarenheter hela tiden.

Och halva tiden har gått, är idag i v 22 (21+1)   

Nu har jag fått lägga undan de byxor jag haft de senaste 2 åren, och ökat en storlek i de som används. Ja, joggingbyxor är också rätt populärt OM de går ovanför magen eller går att ha nedanför.

Den är inte stor, platsen där mitt frö bosatt sig, men den har ökat - bara på de senaste två veckorna - känns det som.

Enligt IF Barnkollen så har jag gått 19 veckor, dvs gått in i v20 och är halvvägs mot målstrecket.

Trots allt runtomkring som tärt på mig och mitt humör, så börjar jag verkligen glädjas över detta. Helst nu när det börjar synas, när det verkligen börjar bli verklighet.

Men ännu har jag inte vågat handla in något till fröets ankomst, mer än några påsar dialonpuder och ett begagnat skötbord. Är fortfarande tidigt, även om det är halvlek.

Men faktiskt inte första bilden på mitt lilla Pyre, nej första togs för 6-7 veckor sedan. Fast då syntes bara en valnöt, och lite smånötter runt (armar och kropp). Här kunde man nästan rä'kna tårna på fötterna. Trots att h*n bara ska vara runt 17 cm lång.

Precis gjort ultraljud. Vilken känsla att få se sitt lilla Pyre på bild. Kunde nästan räkna tårna på foten och fingrarna på handen   .  Det mättes både kors och tvärs, och allt såg bra ut.

Fick några fina foton med mig hem, ett jättegulligt där man ser huvudet i profil.

Frågade inte efter kön, och det är kanske lite tidigt, så det får bli en hemlis än så länge.

Och ja, justerad. Idag är jag 17+1, och beräknad till den 17 april.

Så det är bara till att vänta och se. Spännande!

Man ska inte kunna känna rörelser ännu, som första gångs mamma, och dessutom normalviktig... Eller så att man kan känna dom men man ska inte veta att det är just bebisens rörelser.

Men jag undrar jag.... Det känns inte som tarmrörelser. Men något känns.

Vart har tiden tagit vägen? Tycker den springer iväg.

Har varit ett omväldigande år, mycket hänt. En del tråkigt och en del glädjande.

Saknaden efter Lillan är fortfarande stor, men det känns samtidigt lättare och lättare.

Molly har äntligen börjat att löpa, så nu blir det tid hos veterinären för nytt hjärtintyg och ev herpes-vaccinering. Och om allt stämmer så är planen att det ska bli parning runt den 12 november eller något.

Den 10 ska jag på Ultraljud. Ja, ni läste rätt. Inte planerat och först väldigt chockerande. Orsakat en hel del turbulens och gråt, men JA jag är glad ändå. Ni som känner mig vet hur gärna jag vill ha barn, och om allt går som det ska så blir det ett litet pyre till våren. Datumet har redan justerats två gånger, så vi får väl se vad de säger på ultraljudet.

Det är pirrigt, underbart, ofattbart och spännande. Hade det inte varit för utebliven menstruation och ömmande bröst så hade det dröjt innan jag ens tänkt i de banorna. Jag har ju ätit Cerazette hela tiden.

Enligt både barnmorskan och läkaren så var det inget ovanligt. Får mig att undra lite grand, varför rekomenderas ens Cerazette som preventivmedel då? Visst, finns flera andra alternativ, och det får jag nog titta in på när det är dags.

Men saken är den: en mans spermer har inget givet Bästa före-datum som kvinnans ägg. Om en man blir pappa i 40-45 års åldern så är det inga ökade risker för hans eller barnets hälsa. För min del ser det annat ut. Ju äldre jag blir, desto svårare har jatg (vi kvinnor) att bli gravida, det är ökade risker för både mamma och barn. Det är lite Nu eller aldrig. 

Och jag vill inte sitta som 50-60 åring och missat min chans.

Men det har tagit tid innan jag känt mig bekväm med att berätta för familjen. Sorgligt, det ska inte behöva vara så, men tyvärr. Skönt ändå nu när det är gjort, och så mycket stöd jag har fått. Underbart.

Dessutom så trodde jag att ingen visste... men efteråt har jag fått höra att de redan anade. Gröna äpplen är lika mycket skvallerbär som blåbär!

Kanske det betyder också att jag äntligen kan få somna in normalt på kvällen, börjar bli trött på att gråta nu!