Idag har Putte och jag varit på Karlshamns Lasarett för en koll, byte av attiraljer och träff med killen från företaget som ska ta in Putte till Sverige.

Först tog han foto på slangarna till utvärderingen (med gojs i, då de var de gamla) och sedan på såret före, under och efter omläggning.

Idag blev det en markant mindre svamp som klipptes till och puttades i, vilket är positivt, ett tecken på att hålet håller på att läka.

Jag har reagerat på sårtejpen, fast att den ska vara vänlig mot ömtåligt skinn, och nu även mot plasten på en del ställen. Att mitt skinn är ömtåligt beror på att jag har psoriasis.

Idag väcktes nya tankar: innan har de sagt att det är fettvävnadsnekros som beror på dålig cirkulation (och hade varit mer vanligt om jag hade varit storrökare) men i onsdags såg ena sjuksystern att min kropp håller på att stöta bort stygnen/suturen jag fått invändigt. Och idag fick de lite tankar på om det är just det som triggat igång allt. Därför drog de bort de stygn de kunde se i såret.

Dessutom så fick jag säga ifrån om att det gjorde ont på ett ställe när de skulle klippa rent, och jag känner mer att det svider på huden, vilket betyder att känslen är på väg tillbaka och det är ett positivt tecken det oxå.

Innan jag gick fick jag berätta vad jag tyckte, dels att jag saknar ett skydd på remmen, eftersom den gräver sig lite in mot halsen när jag går omkring med Putte, jag sa ifrån om den lysande displayen (behövde inte tända i hallen igår när jag skulle gå upp, hade ledljus i Putte) och Stefan fotade oxå örngottet som jag gömt Puttes slangar i (inte så trevligt att gå i en livsmedelsaffär med blodi slangar hängande bredvid mig).

Min kusin jobbar som kurator på Sjukhuset, och det är där vi träffas någon gång om året. Ganska komiskt: Anneli kom o hälsade på mig dagen efter min första operation, GBP:n 2008, hon kom upp dagen efter denna operationen och hälsade, hejade på henne dagen jag åkte hem, träffade henne dagen jag var inne o tog de stygn som syntes, och även när jag kommit in för kontroll, få Putte etc. Så denna veckan har vi träffats mån-ons-fredag..... och aldrig annars ;)

Idag har jag varit inne på sjukhuset och bytt lite delar på Putte... eller rättare sagt lite delar på mig länkat till Putte.

Ny svamp i såret, som först blev renklippt från död vävnad, sedan slangen från svampen o hålet till en grövre slang som sedan går ner i Puttes behållare. Läbbigt värre. Vet inte om jag tyckte att det såg så mycket bättre ut precis.

På fredag är det återbesök med representanten från företaget och så kirurgen. Det är jag lite nervig för eftersom jag vet att Martin kommer att klippa rent ännu mer, och i måndags sved det när han klippte. Ingen trevlig upplevelse, helst inte när man är så jävla rädd för smärta som jag är.

Vet att det ska hjälpa till att läka nu, men det känns deppigt. Jag vill inte ha ett hål i magen, jag vill inte bära omkring på Putte hela tiden, alltid vara inkopplad till en maskin som tynger. Jag vill kunna vara JAG, klä mig som jag vill och göra vad jag vill.....

Vaknade vid halv sju idag. Ja, egentligen vaknade jag tidigare, men försökte febrilt att somna om, miss i nassen jööö. Men halv sju vaknade mobilen till liv, trots att jag försökte ignorera den så gick det inte vilket i och för sig bara var bra, eftersom jag ställt den på det klockslaget med vilje.

Förra gången jag hade tid på sjukhuset vid kvart i åtta så var det lång kö till disken, så jag stressade på mamma med vilje att vi skulle åka redan vid kvart över sju, och det var en himla tur att jag gjorde det, för bilen ville inte starta. Bara att försöka få igång den med starthjälpa av mammas o pappas bil. Kallt som fan. -6,6 grader ute, och ingen fungerande värme i bilen. Stelfrusna och jäkligt glada att det inte är mer än 1,5 mil till Karlshamn från vårt hus  

Inga problem att hitta parkering och ingen kö, så jag var i tid.

Min bil verkar inte gilla när jag ska till sjukhuset: den dagen jag var där på inskrivningssamtal så vägrade den att starta när jag kom ut, dagen jag skulle opereras så kokte den och ville inte längre än till Mörrum, och idag fick vi starta med kablar. Det måste vara en "han" så tjurig som den är, som en liten unge...

Träffade två sjuksköterskor, den ansvariga från det svenska företaget som står bakom Putte och så kirurgen. Glatt gäng, fast man fick en liten känsla av "ju fler kockar desto sämre soppa" när de skulle packa in mig i plast och sätta dit  pumpen.     En som ser på och kommer med goda råd om det behövs, en som plastar in, klipper till svamp i rätt storlek mm och två som ska göra detta nästa gång. Innan kirurgen sätter allt på plats så klipper han rent från död vävnad, och så säger han från företaget: känner du något? Nej svarar jag, det gör inte ont (sved till lite på ett ställe men det var inget allvarligt) och Martin, kirurgen säger: nej, jag vet att efter en sådan här operation tappar man känslen ett tag, oftast.... Hallå! Inte säga sådant förrän efteråt, till en som är rädd för smärta...

Jag är den första i Sverige som testar denna pumpen. Det finns sådana punpar tidigare, men det är första från ett svenskt företag om jag fattar rätt. Så man är allt lite av en försöksråtta   

Så pumpen Putte hänger i en väska på min ena höft. Han är ganska så tyst av sig, ibland låter han, men då är det något fel, för den funkar optimalt när den är tyst. Han är inte stor, väger ca ett kilo, och är vit. Han ska vara min polare nu i 2-3 veckor är det tänkt. Enda gången han inte ska hänga med är när jag duschar, då ska jag koppla loss honom. 2 timmar kan jag vara utan, om det skulle behövas. Och på nätterna ska han stå i en laddare, men fortfarande vara fast förankrad i slangen på min mage.

På onsdag ska jag tillbaka så att sjuksystrarna byter svampen och plasten/dränaget. Då ska det synas stor skillnad på såret är det menat. Spännande. 

Var inne och träffade kirurgen idag. Både positivt och negativt.

Vi öppnade kompresserna och han tog en titt... först var han irriterad på  att distriktsköterskan lagt på den sortens plåster som hon gjort, men i slutändan fick jag ett likadant ditsatt av hans egen sköterska.

Så vad sas då? Jo, det är "fettvävsnekros" dvs fettvävnaden på min mage dör. Vad som orsakat den vet jag inte, mer än att min dåliga blodcirkulation har inverkat. Två gånger frågade han mig om jag rökte eller hade rökt.

Sedan tog han en sax och en pincett och klippte bort det som börjat att spricka upp. Eftersom det var död vävnad så kände jag inget men det sög mig helt klart när jag tittade ner på det... ett ca 7 cm långt öppet parti på min mage, och säkert 2cm djupt, V-format ner i buken......

Varje dag ska jag åka in till distriktsköterskan i Sölvesborg och få det omlagt, och på måndag ska jag åter till sjukhuset och få en sorts pump ditsatt, som ska bilda ett vacuum, för att underlätta för läkningen. Öka blodcirkulationen.

Så blir det en operation till, för att sy ihop det hålet som nu blir på min mage.....

Jag frågade vad jag hade gjort för fel, men han sa att det var inget jag hade gjort, ibland blir det så, fast det var länge sedan han sett det nu. Han fotade efter att kompressen tagits bort, och sedan när han klippt upp det.

Varit hos sjuksystern idag för omläggning av såret. Vätskar fortfarande, nästan 4 veckor efter operationen, och har börjat att öppnas upp från naveln och neråt... hon tyckte också att det börjat att lukta lite grand. Så här ska det inte se ut!

FAN FAN FAN FAN!!!!

Det skulle ju vara läkt nu, jag skulle kunna återgå till mitt normala liv!

Så i morgon ska jag vara innan kl 8 på sjukshuset i Karlshamn så kirurgen och hans sjuksyster får kolla på det, rengöra och ev sy ihop....

Och hur blir det med sjukskrivningen, är jag redo att ta ett jobb med det såret på magen? Vilka jobb ska jag kunna ta?

Ingen infektion, men en hinna som lagt sig i såret. Kan bli en svampinfektion av det. Så först en salva i "rännan" som ska lösa upp hinnan, sedan en salva på de irriterade kanterna, över det en tjockare kompress, som ska hjälpa till att dra ut och däröver ett nät för att hålla det på plats. Och återbesök i morgon för att kolla hur det ser ut, lägga om det igen.

På torsdag nästa vecka ska jag stå till arbetsmarknadens förfogande, och behöver hitta ett jobb snabbt eftersom jag inte har så många stämpeldagar kvar, men frågan är vad jag kan syssla med när jag inte är läkt ordentligt?

Vill inte läka som det ska i och under naveln så idag har jag en dag med enbart låga pyjamasbyxor och top, låter gördeln vara så att såret får en chans att lufttorka.

Tror att gördeln har varit en bov i dramat lite grand, det har blivit för tätt och varmt så läkningen har försenats.

Vätskar fortfarande lite så i byxkanten har jag en tvättlapp som byts med jämna mellanrum, att suga upp det som eventuellt rinner.

Utöver det så ser det fint ut. Sjuksystern sa åt mig att hålla det torrt och bart så mycket som möjligt så det är planen. Har fotat idag i profil och framifrån men Facebook har lite problem med mina foton så jag ska försöka ändra dom och lägga in dom senare.

Mina "lovehandels" (det så kallade sexgreppet) finns kvar men i mindre format.

Mamma sa att jag kommer att få ett ganska så fult ärr där det inte har läkt ännu, men det är bara bagateller i långa loppet.

Jag tror att jag började göra för mycket för snabbt.

Började ju redan i söndags när jag fixade med mina kaniner som ska med till Lu, och påbörjade kloklipp på Lindas. Den dagen vätskade jag ordentligt.

Dagen efter var det fortsättning kloklipp och så kom Benjamin, vem kan vara riktigt lugn och stilla med en härlig 2½-åring som leker och busar?

Jag känner ju mig inte dålig/sjuk/nyopererad utan orkar mycket mer och är sugen på mycket mer....

Men det straffade sig som sagt, så igår ringde jag till Kirurgen för att fråga råd, och fick till svar: håll det torrt och rent med tvål och vatten, ta det lugnt, kolla febern och hur vätskan ser ut.

Tja idag är det hur bra som helst. Jag var nere vid 5 i morse och passade på att byta kompresser eftersom jag vätskat igenom dom, men nu är det hur fint som helst. Tvättade det rent och låg en kvart-halvtimme med det öppet så det fick torka innan jag la ny kompress i naveln, och sedan tejpade runt som vanligt. Känns säkrare idag. Inte så oroligt.