Första riktiga dagen hemma efter den senaste operationen. Kände mig bra. Lite snuvig men annars helt okej. Fast med tanke på hur det gick efter förra operationen så var det "Operation skyddad verkstad" dvs jag inte ens lyft Pompan, mer än en gång. Det mest ansträngane var nog att gå på toa, och inte ens det var något stort...

Men så när vi hade ätit middag vid 18, och jag gick på toaletten, så kände jag att det rann något kallt längs med ena benet, och när jag tar en bättre titt, så ser jag att hela förbandet är fyllt med blodaktig vätska, ena kanten har gått upp och där rinner det ut, och på t-shirt och pyjamasbyxan är det fläck.

Så jag går ut i köket där resten av familjen sitter och avslutar sin middag, och säger "jag tror jag blöder"....

Upp och ta fram alla papper till sjukhuset och börja ringa... men de slutar redan 4 på kirurgen, så inget av mina nummer går fram. Nästa åtgärd: 1177 sjukvårdsrådgivningen.

Fick prata med en sjuksköterska som bokade in mig till distriktsköterskan på Jourcetralen i Karlshamn, för omläggning. Man ska ju helst inte öppna ett sådant förband alls så nära efter en op. 15 min på oss: "Plattan i mattan" (hennes ord). Kommer in med marginal, tack vare Rally-Linda (TACK   )

In på en brits och drar upp tröja, ner med byxor, bort med gördel... "Nej, det vågar jag inte öppna, jag skickar dig till Akuten så en kirurg får se på det. Jaha, på med gördel, kläder och ut, 20m längre bort finns akuten, in där ta nummerlapp, beskri ditt ärnde och vänta. 5 min senare ropar de in mig, upp på ny brits, bort med kläder, gördel, och här drog de bort förbandet.... och under finns ett jättefint Op-sår, stängt (ja lite öppet på ett eller två ställen) ingen vätska, inga trasiga stygn. Ligga där och vänta i en timme innan en kirurg kommer och tittar, trycker och klämmer. Får dra hela historien med GBP 2008. bråck, bukplastic för att ta bort överflödigt skinn och laga bråcket, vätskning, stöter bort stygnen, fettvävndasnekros, vacuum-pump och ny operation... jäkla lista numera. Inte en droppe kom ut när han tryckte. Hade inte sjuksystrarna sett förbandet så hade jag nog inte trott på det själv. Kände mig lite darrig, men det var mer chock och rädsla än smärta.

Så bara att köra hem igen, fick två extra förband med mig, så nu kan jag duscha.

Det var meningen att jag skulle vara där inne kl 13, men vid 11 ringde de från sjukhuset och sa att det blivit försenat, så min operation var framflyttad till kl 15. Lite i 3 var jag på plats, och fick ganska så snart byta om till de ursexiga långstrumporna, Landstinget nattlinne med knäppninh bak, en papperstunn morgonrock, och som pricken över i-et: blåa tossor på fötterna.    

Halv fyra gick vi bort till operationsrummen, eller ja, väntsalen för att komma in. Där fick jag ligga i drygt en timme, om inte mer. Vid halv sex började då operationen, under lokalbedövning som dessvärre börjar att släppa nu, och vid halv sju var jag på uppvaket.

De ringde efter en taxi till mig, eller ja, snacka om "Taxi-var god dröj" för hon gick nog med telefonen i örat, i kö i mer än 20 minuter, och tidigast kl 8 kunde taxi komma.

Men nu är hålet rensat och ihopsytt. 10 dagar och sedan in till distriktsköterskan för att dra stygnen. Sedan ska jag vara mitt gamla jag igen, och jag LÄNGTAR!

Synd bara att jag har en känsla av att allt detta har kommit försent.... för vad kan jag inte säga, har bara den känslan.

Första skrubben ikväll. Descutan heter medlet som ska duschas med, och jag lovar: alla lösa hårstrån försvinner där, och en hel del som egentligen sitter fast också. Men å andra sidan så är jag ju ren i alla fall   

I morgon är det skrubb nummer två, och vid ett är det tänkt att operationen ska bli av. Min efterlängtade operation, där de skär rent kanterna lite grand och sedan syr ihop hålet. Så underbart   

Dagkirurgi, vilket betyder att jag får komma hem i morgon igen, och det är lika skönt det.

Sedan blir det 10 dagar innan stygnen dras. Denna gången sys jag med stygn som ska dras, eftersom kroppen stött bort de som jag fick under förra operationen.

Sedan ska jag vara FitForFight igen, bara 4 veckor försenat   

Känns som om jag missat en hel del under denna tiden....

Stressig dag. Först skulle jag vara inne hos min familjeläkare kl halv två, för intyg till arbetsförmedlingen, tryck, press, känn, kläm, blodtryck etc... hade mer ont när jag gick därifrån än när jag kom dit. Matt och orkeslös i händr o armar, och ont i nacken. Det är NU som jag hade behövt prata med doktorn..

Efter den tiden var det bara att ge sig in mot Sjukhuset i karlshamn, för omläggningoch koll av Putte. Vilket resulterade i att jag slapp ta med Putte hem, ska dit på fredag för omläggning och sedan operation på måndag då de ska sy ihop hålet :)

har varat i 14 dagar och en timme. Men har jag tur och det fortsätter i denna takten så kommer den relationen att vara över om en eller två veckor. Putte gör sitt jobb med bravur, inga irriterade kanter, inget dött att klippa bort och ett markant mindre hål som inte luktar längre. Känns så skönt!

Jag har tyckt att det har luktat illa, men det var inte så farligt som jag trodde. De frågade om jag hade feber, och visst, tempen i morse var 36,7 vilket är lite förhöjt för att vara mig, och jag kände mig febrig men det var inget.

Bort med plast, tejp, sug, svamp och tvätta rent med tvål och vatten, koksaltlösning och slutligen ligga blötlagd en stund med ättika. Sedan pencillinkompress, svamp och sug tillbaka. Inplastad och redo.

Idag tog vi bort tre stygn igen. Min kropp vill inte låta dom vara kvar.

Rena, röda ytor, med blodkärl och mycket mindre vit död vävnad. Det går åt rätt håll.... fast man är så jäkla less på att det tar sån TID...

Dessutom: när de drog och klippte bort död vävnad, stygn, och rensade upp rent alllmänt, så höll jag på att svimma där jag låg på britsen. Hux flux blev jag alldeles blek, illamående och yr. Hela rummet snurrade. När jag påpekade det till sköterskan så sa hon att det är en vanlig reaktion, kroppens sätt att säga ifrån att den här skiten vill jag inte vara med om.

Tja... fick delarna till Putte bytta, ny och mindre svamp i hålet, och med en pencillinkompress underst. Drog ytterliggare ett stygn i såret. Min kropp tycker inte att trådarna ska finnas kvar, utan stöter bort det. Kan vara det som triggat alltihopa.

Fick två genomsköljningar med ättika i såret. Ja, ni läste rätt, ÄTTIKA. Inte den vi använder till matlagning, men ändock Ättika.

Klipptes bort död fettvävnad så att nya rena ytor blottades, det ska gärna blöda lite grand för då läker det bättre. Mindre plast som täcker, vilket min hud är glad för, öm och sårig, och med röda prickar där det varit täckt av plast.

Helt klart en infektion, men inget som kräver antibiotika, mer än kompressen underst i hålet.

Nu är det inte så stort som innan, tror djupet är ca 1½cm, mot 2-2½ innan. Såg mycket friskare ut. Bra!

Har haft Putte en vecka nu och känner mig så jäkla feed up på allt!! Jag skulle ju vara läkt och fitforfight nu, inte ha ont och behöva kånka runt på Putte i ur och skur. Men tacksam för att jag fått denna chansen ändå, utan honom skulle jag ha ett mycket värre sår på magen än nu, och utan operationen hade jag haft en hängmage fortfarande, eller varit tjock o fet och sur. Det finns det tillräckligt många som är ändå.

Ser det fortfarande som mitt livs chans, och tycker det är jäkligt synd att inte fler tar chansen att förändra sitt liv, sin tillvaro!

För egentligen mår jag så mycket bättre, orkar mer, jämnare humör (jag lovar, man märker inte själv hurdant humör man har när man mår som jag mådde, och som andra kan må, finns levande bevis för det fortfarande) har chans att - även om jag nu inte har egna barn - ha chansen att se mina syskons barn och barnbarn växa upp, ta studenten, skaffa familjer.  Min hälsa är så mycket bättre!

Idag är det dags för att åka in till sjukhuset i Karlshamn och byta Puttes slit-o-släng delar. Ska få magen tvättad med tvål o vatten också, ni kan inte ana vad skönt det är. Efter att ha magen (visseligen mindre del av magen än tidigare) inplastad, och fast förankrad i Putte.

Som Micke sa i Lördags, det värsta jag kan råka ut för nu är en väskryckare