Hur man än planerar och funderar så blir det sällan som man vill. 
Jag ser människor runt om mig som får än det ena än det andra som jag önskar mig. Och jag missunnar ingen det de får men what about me?

Det är inte så att jag vill ha en massa materiella saker, jag har det jag behöver och önskar inget mer. Jo, kanske en bättre bil men den jag har duger något år till. 

Men jag ville ha en stor familj, jag ville ha en 3-4 barn. Och fick ett. Älskad unge, solen i mitt liv trots trotsålder och bus. Jag vill ha fler, sambon vill inte. 

Jag har sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan hundar. Nu har jag varit utan i 5 år. Jag vill ha en ny cavalier. Sambon vill inte. 

Jag har fått nöja mig med en katt. Älskad katt, men substitut. 

Kaninerna är roliga och mysiga, men inte heller där är sambon en fan. Börjar jag prata kanin så försvinner han i sina egna tankar. Han har varit på besök på tre kaninutställningar, kortare inpass. 

Älskar min sambo, men ibland är det tankar på vift. Hur blev det så här och ska jag nöja mig? Ska man inte sikta mot toppen?