Träff med kirurgen. Varför är du här nu igen? frågade han skämtsamt.

Det måste vara för att jag saknat dig, svarade jag rappt ;)

Trots att jag just nu mår skit över denna jävla mage så får man försöka att hålla humöret uppe. Hjälepr ju inte att gråta, eller fundera på VARFÖR när det redan skett.

Så vad sades idag då?

Bra nyheter och dåliga nyheter, kand et väl summeras som.

Börjar med de bra:

Där jag är sydd har det läkt kanonfint, inga problem med att ta stygnen alls idag.

Dåliga:

Under surturranden, så har det läkt väldigt dåligt. Kirurgen stack hål på skorpan och då vällde det upp vätska. Inte blod, men rosaaktig. dessutom hade jag läkt igenom förbandet så att trosorna hade fläck.  Är också väldigt irriterad och röd utmed det läkta ärret som går från höft till höft, dels på grund av spänningarna med detta, och dels på grund av min psoriasis som gör huden jäkligt skör.

Jag har fortfarande ett hål i magen, 3-4 cm långt UNDER det hopsydda ärret, med en öppning på ca 0,5*1,5cm bredvid suturranden. In med en sorts förband som ska suga åt sig, och på med ett plåster.

"Det här kommer att läka, det kommer att bli fint, men det kommer oxå att ta tid"

BLÄ!!

Dessutom: ingen förlängning på sjukskrivningen, utan från och med måndag står jag till arbetsmarknadens förfogande, med 5½ stämpeldagar kvar så nu får jag ligga på och jaga arbetsförmedlingen. Slarvigt, skulle ha gjort det tidigare, så jag varit förberedd men jag har mått så dåligt på grund av detta, så jag helt glömt bort.

Vad vågar man göra med tanke på skörheten och magen? Hmm...

Går ju inte att leva på hoppet, det betalar inga räkningar eller försäkringar.