Min syster Emelie, gifter sig i sommar, och hon har frågat om jag vill vara hennes tärna.... så då kommer möhippan på min lott.

Jag har aldrig varit på någon möhippa, så jag efterlyser tips på vad man kan göra för kul saker.

Alla tips mottages tacksamt.

Tja... fick delarna till Putte bytta, ny och mindre svamp i hålet, och med en pencillinkompress underst. Drog ytterliggare ett stygn i såret. Min kropp tycker inte att trådarna ska finnas kvar, utan stöter bort det. Kan vara det som triggat alltihopa.

Fick två genomsköljningar med ättika i såret. Ja, ni läste rätt, ÄTTIKA. Inte den vi använder till matlagning, men ändock Ättika.

Klipptes bort död fettvävnad så att nya rena ytor blottades, det ska gärna blöda lite grand för då läker det bättre. Mindre plast som täcker, vilket min hud är glad för, öm och sårig, och med röda prickar där det varit täckt av plast.

Helt klart en infektion, men inget som kräver antibiotika, mer än kompressen underst i hålet.

Nu är det inte så stort som innan, tror djupet är ca 1½cm, mot 2-2½ innan. Såg mycket friskare ut. Bra!

Har haft Putte en vecka nu och känner mig så jäkla feed up på allt!! Jag skulle ju vara läkt och fitforfight nu, inte ha ont och behöva kånka runt på Putte i ur och skur. Men tacksam för att jag fått denna chansen ändå, utan honom skulle jag ha ett mycket värre sår på magen än nu, och utan operationen hade jag haft en hängmage fortfarande, eller varit tjock o fet och sur. Det finns det tillräckligt många som är ändå.

Ser det fortfarande som mitt livs chans, och tycker det är jäkligt synd att inte fler tar chansen att förändra sitt liv, sin tillvaro!

För egentligen mår jag så mycket bättre, orkar mer, jämnare humör (jag lovar, man märker inte själv hurdant humör man har när man mår som jag mådde, och som andra kan må, finns levande bevis för det fortfarande) har chans att - även om jag nu inte har egna barn - ha chansen att se mina syskons barn och barnbarn växa upp, ta studenten, skaffa familjer.  Min hälsa är så mycket bättre!

Idag är det dags för att åka in till sjukhuset i Karlshamn och byta Puttes slit-o-släng delar. Ska få magen tvättad med tvål o vatten också, ni kan inte ana vad skönt det är. Efter att ha magen (visseligen mindre del av magen än tidigare) inplastad, och fast förankrad i Putte.

Som Micke sa i Lördags, det värsta jag kan råka ut för nu är en väskryckare   

Har ju glömt att berätta. Igår när vi var på väg hem från Anette, så fick pappa syn på ett par älgar som stod bland träden på ena sidan och åt. Linda stannade, vände och vi körde tillbaka, försökte få upp kameran snabbt som sjutton, för i bland träden stod inte två utan tre älgar och mumsade. Men när vi stannade bredvid dom och hissade ner bilfönsterna så bestämde de sig för att nu fick det vara nog, vände på klacken och sprang upp i skogen.

Så gott att få se dessa majestätiska djur levande ute i naturen. Fria...

Förra gången jag såg älg var när jag o Rasmus skulle köra upp till Emme o Niklas, och en kom o sprang ut rakt framför bilen. Annars så ser man dom mest på djurparker.

Idag har jag, Linda o pappa varit på utflykt. Med lite omvägar så kom vi äntligen fram till Vackamo, där Anette, Babsan och Jocke väntade. Mycket skratt, prat, härlig fika (jordgubbspaj och vaniljglass) och så ut i stallet och kika på kaniner innan vi fortsatte bort till Babsan och kikade på hennes.

Hade med mig Geisha och hennes bebbar så att Anette och Babsan kunde gå igenom dom, och säga vad de tycker. Rådet var att behålla alla tre ett tag. För unga för att gallra och för bra just nu. Spännande!

Med oss hem var då även Jocke Jr, eller som han egentligen heter: Vackamo Verdi.

Längtar tills det är dags att börja ställa ut i Maj... Önnestad blir väl troligen debuten för mina egna tre bebbar och så Jocke Jr oxå förstås :)

Igår fick Wilma ett behövligt bad. Mina båda hade också behövt, men det dröjer lite till med det.

Men jag blev lite konfunderad när Godis kom upp på rummet och satte sig vid mina fötter under skrivbordet. Det händer inte ofta, hon brukar hoppa upp i fönsterkarmen i rummet utanför, eller åla sig på min matta, men under skrivbordet händer sällan...

Men hon var livrädd att det skulle bli hennes tur att bada redan igår ;)

Idag har Putte och jag varit på Karlshamns Lasarett för en koll, byte av attiraljer och träff med killen från företaget som ska ta in Putte till Sverige.

Först tog han foto på slangarna till utvärderingen (med gojs i, då de var de gamla) och sedan på såret före, under och efter omläggning.

Idag blev det en markant mindre svamp som klipptes till och puttades i, vilket är positivt, ett tecken på att hålet håller på att läka.

Jag har reagerat på sårtejpen, fast att den ska vara vänlig mot ömtåligt skinn, och nu även mot plasten på en del ställen. Att mitt skinn är ömtåligt beror på att jag har psoriasis.

Idag väcktes nya tankar: innan har de sagt att det är fettvävnadsnekros som beror på dålig cirkulation (och hade varit mer vanligt om jag hade varit storrökare) men i onsdags såg ena sjuksystern att min kropp håller på att stöta bort stygnen/suturen jag fått invändigt. Och idag fick de lite tankar på om det är just det som triggat igång allt. Därför drog de bort de stygn de kunde se i såret.

Dessutom så fick jag säga ifrån om att det gjorde ont på ett ställe när de skulle klippa rent, och jag känner mer att det svider på huden, vilket betyder att känslen är på väg tillbaka och det är ett positivt tecken det oxå.

Innan jag gick fick jag berätta vad jag tyckte, dels att jag saknar ett skydd på remmen, eftersom den gräver sig lite in mot halsen när jag går omkring med Putte, jag sa ifrån om den lysande displayen (behövde inte tända i hallen igår när jag skulle gå upp, hade ledljus i Putte) och Stefan fotade oxå örngottet som jag gömt Puttes slangar i (inte så trevligt att gå i en livsmedelsaffär med blodi slangar hängande bredvid mig).

Min kusin jobbar som kurator på Sjukhuset, och det är där vi träffas någon gång om året. Ganska komiskt: Anneli kom o hälsade på mig dagen efter min första operation, GBP:n 2008, hon kom upp dagen efter denna operationen och hälsade, hejade på henne dagen jag åkte hem, träffade henne dagen jag var inne o tog de stygn som syntes, och även när jag kommit in för kontroll, få Putte etc. Så denna veckan har vi träffats mån-ons-fredag..... och aldrig annars ;)

Idag har jag varit inne på sjukhuset och bytt lite delar på Putte... eller rättare sagt lite delar på mig länkat till Putte.

Ny svamp i såret, som först blev renklippt från död vävnad, sedan slangen från svampen o hålet till en grövre slang som sedan går ner i Puttes behållare. Läbbigt värre. Vet inte om jag tyckte att det såg så mycket bättre ut precis.

På fredag är det återbesök med representanten från företaget och så kirurgen. Det är jag lite nervig för eftersom jag vet att Martin kommer att klippa rent ännu mer, och i måndags sved det när han klippte. Ingen trevlig upplevelse, helst inte när man är så jävla rädd för smärta som jag är.

Vet att det ska hjälpa till att läka nu, men det känns deppigt. Jag vill inte ha ett hål i magen, jag vill inte bära omkring på Putte hela tiden, alltid vara inkopplad till en maskin som tynger. Jag vill kunna vara JAG, klä mig som jag vill och göra vad jag vill.....